När hemulen föddes och mina tafatta försök att amma resulterade i katastrof upplevde jag att jag inte hade någon att vända mig till. Jag kände noll förtroende för personalen på BB då deras metod att trycka ihop barn och bröst strider både mot mina principer om hur en bemöter medmänniskor och mot forskning på området. Fast det senare visste jag ju inget om då. BVC vågade jag inte rådfråga av rädsla för att bli utsatt för samma behandling där. Ingen i min närmaste krets hade barn och på det föräldraforum jag hängde verkade det inte vara någon en issue – antingen funkade amningen och då ammade en, eller så funkade den inte och då lät en bli. Men jag ville ju!
I desperation ringde jag en bekant som fött barn något år tidigare och hon berättade att hon också haft ont i början, det hade blivit blåsor och vid något tillfälle ytliga sår. Då hade hon ammat på det andra bröstet ett par gånger tills det ömma kändes bättre, eller varvat med ersättning på flaska. Jag tackade för råden, tittade ner på mina blodiga och variga bröstvårtor (den ena hade en djup skåra rätt över och var i det närmaste kluven) och konstaterade att det där var något som troligtvis inte skulle gå tillbaka över en
eftermiddag.
Huden på och runt bröstvårtorna läker visserligen snabbt om inte svamp eller bakterier får fäste, men en måste först och främst ändra på det som orsakar problemen. Väldigt ofta beror såren på att barnet inte får ett tillräckligt stort tag. När en ammar fritt på barnets tidiga signaler, utan att forcera, får det tid på sig att göra sig redo och då dess tunga vilar då mot munbotten och det sedan gapar stort ryms hela bröstvårtan inne i munnen. Fast det visste jag förstås inte då.
Så vi introducerade tröstnapp, för att jag åtminstone skulle få en liten tidsfrist att återhämta mig mentalt mellan drabbningarna. Den där ungen ville nämligen ligga vid bröstet heeela tiden. Eftersom jag inte hade tillräckligt med mjölk fortsatte vi också tillmata med ersättning hela första månaden. (Med "vi" menar jag barnets far eftersom jag inte ens ville se de där skoporna och flaskorna och kopparna som ramlade ut över hela köksgolvet bara jag kom i närheten av diskstället. Jag hatade dem.)
Att hon ville amma jämt jämt jämt berodde såklart på att det är så nyfödda i allmänhet funkar. Det kickstartar och upprätthåller mjölkproduktionen. Men hur skulle jag ha kunnat veta det? Jag levde i föreställningen att bebisar åt var tredje eller högst varannan timme och att de sov däremellan. Att amningen hade så många andra funktioner hade jag kanske hört, men inte tagit in och att allt mellan 6 och 60 amningar per dygn är normalt hade jag inte en aning om.
Hade jag lärt lite om amning i allmänhet under graviditeten (och nu menar jag utöver att se en filmsnutt om en norsk kvinna som tar en paus och ammar en solig dag i vacker miljö intill skidspåret), och vägledning att själv lära mig att amma efter förlossningen så hade det troligen inte varit förenat med smärta och ångest senare.
Jag spenderade dessutom dygnets alla timmar inom armlängds avstånd från min bebis, så med facit i hand hade jag lika gärna kunnat ha ett bröst som en gummiattrapp i munnen på henne. Då kanske jag hade sluppit stressen att gå och kontrollväga henne på BVC varje morgon också.
Efter en tid vande jag mig vid den våldsamma smärtan som uppstod i början av varje amning, då sårskorporna som hunnit bildas sedan sist slets loss. Min man säger att jag emellanåt var arg och skällde på hemulen för att hon gjorde mig illa när hon ammade. Det har jag förträngt, men jag är övertygad om att det är sant och jag blir djupt sorgsen varje gång jag tänker på vilka spår det kan ha satt i henne.
Så småningom blev det såklart ohållbart. Smärtan strålade upp genom brösten, skar som knivar i bröstbenet och ut i ryggen och tårarna sprutade när jag ammade på högra bröstet. Om jag blev tvungen att amma när jag var ute på vift gjorde jag det bara på vänstra sidan för där var smärtan så pass hanterbar att jag åtminstone kunde spela oberörd. Det var dock ett väldigt smusslande att undvika att någon skulle få syn på mina sargade bröstvårtor och ifrågasätta vad jag höll på med.
Sex månader planerade jag att hålla ut. Med fyra månader kvar till deadline insåg jag att jag behövde ordna upp situationen snarast. Jag klickade mig runt på Amningshjälpens hemsida och fick utifrån informationen där hjälp av min man att felsöka taget och positionen vid amningen. Efter ett par månader flöt amningen på riktigt bra och när det var dags att introducera fast föda kändes det inte alls angeläget att sluta amma längre.
Amningen har för mig och hemulen varit guld värd, och är det fortfarande. Den hjälper oss att ta oss tiden att varva ner tillsammans efter en dag på förskola och jobb, är ett sätt att mötas när vi varit osams, har gett vätska och näring när hon varit sjuk och inte kunnat eller orkat få i sig annan mat och dryck, får oss snabbt och lätt att somna om de gånger hon vaknar på natten, ger smärtlindring och tröst när hon slagit sig och mycket mycket mer.
Jag vill att alla som har en önskan att amma ska få det stöd de behöver för att få det att fungera. Som hjälpmamma bidrar jag till att fler får den möjligheten.
(Inlägget önskat av PPD.)
Åh det gör ont att bara läsa din berättelse! Jag hade också ont första tiden med Björn, men inte alls så illa. Vilken skillnad det är nu med andra barnet då jag vet hur man ammar och vad man kan förvänta sig (t ex att amma precis hela tiden den första veckan)!
SvaraRaderaJag kan tänka mig att det en har en helt annan tilltro till sin egen förmåga andra gången också.
RaderaSäger som Lisa, att det gör ont att läsa.
SvaraRaderaInser vilken tur jag hade med E, att det "bara funkade". Visserligen hyser jag fortfarande agg mot den sköterska på bb som kom instormandes och gjorde mig osäker på amningen, men de övriga sköterskorna vägde upp som verkligen gav stöd utan att ge råd (om du förstår hur jag menar) och som kunde visa på ett integritetsbehållande sätt.
Jag förstår hur du menar. Skönt att de med ett bra förhållningssätt var i majoritet där du födde barn!
RaderaHoppas att det blir en bok snart. Du är verkligen jätteduktig på att skriva. Jag kanske skulle ha anlitat dig att korrekturläsa min skitiga och hatade uppsats, men nu är det för sent.
SvaraRaderaFy fan vad hemskt det låter, och vad synd det är att informationen kring amning är så bristfällig. Samtidigt är det föga förvånande, eftersom allt skall industrialiseras, skötas på fasta punkter, precis lagom, istället för att bara vara.
Fick barnet sårskorporna i munnen när hon ammade? Eller vad hände med dem?
Om du ursäktar mitt sjuka intresse...
RaderaNjet tax, jag känner mig hedrad men har inte tid och ork att ta på mig sånt (så det var tur att du inte hann fråga).
RaderaInte bara förväntas vi vara rationella och effektiva, "alla" vet ju också hur frågor som i huvudsak rör kvinnor och barn prioriteras i allmänhet och i vården i synnerhet. Jämför t.ex. med att kvinnor som drabbas av hjärtsjukdom får sämre vård eftersom forskningen utgår från de symtom som är vanligast hos män (inte samma som hos kvinnor).
Lite sårskorpor fick hon säkert i sig (det är inte skadligt för barnet att få i sig lite blod eller var då det ammas, även om det känns otäckt när en tänker på det), men mest var såren av sån karaktär att det var två sårytor som slets isär. Tänk sprickor.
Oj, fan vad kämpig amningsstart :( Måste nog skriva några ord själv om det hela.
SvaraRaderaVar inne hos dig och läste. Intressant att det lönade sig att vara pessimist i det fallet, min erfarenhet är annars att det lätt låser sig då.
RaderaOj, har inte tänkt på att det skulle låsa sig för mig med att vara pessimistisk, utan då blir det drivkraften, men det kanske är mer om man är säker på att "det kommer inte att gå" och är en uppgiven person som det låser sig och inte - "det är säkert arvssvårt och helt omöjligt men jag skall "fan" se om jag inte lyckas ändå, minsann!".
RaderaTufft av dig att du inte gav upp! Och fint att du vill ge andra stöd!
SvaraRaderaFörresten så önskar jag också att någon hade sagt att nyfödingar vill amma mycket, hade jag bara vetat det hade jag inte varit så mån om att hon skulle ha napp.
Nappen tyckte jag var smidig att ta till i bilen eller vid andra tillfällen då det inte går att trösta eller lugna på andra sätt, men jag hade med facit i hand gärna skippat den från början. Det är så lätt att börja slentriananvända den.
Radera(Ett tips är förresten att sluta med nappen innan ni slutar med amningen. Jag har hört så många jobbiga historier om barn som är förtvivlade när de inte får ha napp längre, men för oss gick det jättebra och jag tror att det beror på att jag kunde erbjuda bröstet istället.)
Jättefint och värdefullt inlägg. Du är en kämpe som tog dig igenom en sån tuff amningsstart!
SvaraRaderaTack! Jag är glad att jag orkade, samtidigt som det gör mig ledsen att veta att det finns många fler som går igenom samma sak.
RaderaVill bara lägga till att alla inte är mottagliga för info under graviditeten. Jag blev själv förbannad å provocerad så fort nån skulle prata amning (å känner igen det från många vänner som tycker att det är superkonstigt om deras barnmorska snackar amning innan barnet är här). Det var så mycket annat som var prioriterat å jag kände att matningen, den löser sig på ett eller annat sätt. Jag kunde väl tänka mig att testa att amma men absolut inte lägga nån kraft på det. Mitt fokus var att jag inte skulle gå sönder, det var det mest prioriterade.
SvaraRaderaNu funkade ju amningen helt okej för oss så jag testade å fortsatte å kände mig utifrån min utgångspunkt nöjd med utfallet. Jag tror säkert att det är bra att ta upp amning under graviditeten å att det fyller en viktig funktion. Men det räcker inte å de stora insatserna känner jag skulle behövas när kvinna kommit hem från bb å är ensam med att försöka få till det å inte har en aning om vad om är "normalt".
I början av amningen hade jag gärna fått mer info från BVC eller blivit hänvisad av dem till Amningshjälpen. Då hade jag ju plötsligt massor av frågor, konkreta å ganska detaljerade. Allt funkade "tekniskt" men jag var oerhört trött å stressad av att inte få avlastning eller ens veta om det skulle kunna gå. Flaskdelmatningen som vi började med efter 2 veckor fick vi lösa helt på egen hand å ingen erbjöd hjälp med pumptips eller liknande.
Jag frågade förstås på BVC hur vi skulle göra å det enda svar jag fick var att hon rekommenderade en särskild nappflaska (superdyrt fabrikat som vi inte köpte). Både oproffsigt å oseriöst kan jag tycka. Å absolut inte till nån hjälp.
Jag läste mig förstås till mkt på Internet ändå men det hade ju varit smidigt att ha nån att fråga också. Å sen när jag visste att det faktiskt funkar att blanda flaska å amning, då kunde jag pusta ut å känna mig mycket lugnare. Men fatta vad skönt det vore med andras tips om hur det GÅR att kombinera å inte bara skrämsel om att "ger du flaskan kommer ungen aldrig ta bröstet igen"...
Jag läste någonstans att en i allmänhet är mer mottaglig för informtion om amning under andra trimestern än mot slutet av graviditeten. Det kanske vore bättre att lägga informationen lite tidigare (samt naturligtvis att också se till att rätt hjälp och stöd finns att tillgå efter förlossningen).
RaderaGrejen med att kombinera flaska och amning är ju att det är så individuellt ifall det funkar eller ej. Jag har haft samtal där det räckt med en eller några enstaka matningar med flaska för att barnet ska börja rata bröstet, så jag tycker absolut att det ska upplysas om risken för tuttförvirring (utan det att för den delen påstås att det alltid blir följden).
För den som har en lite "lättsammare" inställning till amning så kanske det känns mer ok att "chansa" än för någon som är mycket mån om att behålla amningen.
Informerade val är bäst tycker jag.