tisdag 27 mars 2012

Önskeinlägg: Vardag

Lisa säger: Jag gillar vardagsinlägg om vad du och H gör t ex när ni är lediga.

Just nu är livet en ljudmatta av antingen tjat eller historier som rör sig i gränslandet mellan verklighet och fantasi. Jag minns att min mamma vid något tillfälle berättade om när jag var i den här fasen, men jag förstod aldrig vidden av det då. Hon använde uttrycket "skavsår i öronen" och jag börjar fatta vad hon menade med det. Lägger en till att hon var ensamstående samt att varken Barnkanalen eller internet existerade så... ja, hon måste helt enkelt varit gjord av mycket segt virke.

Det talas om två- och treårstrots. (Jag föredrar att kalla det självständighet eftersom jag inte förväntar mig att mitt barn ska vara lydigt. Hon är ingen hund.) Och jo, visst var det en del tjafs i den åldern, men det är ingenting mot hur alla gränser oavbrutet ska testas nu. Och då är vi ändå förhållandevis slapphänta med att sätta upp regler här hemma. Hur en AW-inspirerad förälder tvingats hantera situationen vill jag inte ens tänka på. Jag ska ge er ett exempel:

För ett tag sedan berättade hemulen att en av hennes bästisar fått klistermärken som belöning för att hen lärt sig sova hela natten. (Jag väljer att inte kommentera den formen av barnuppfostran i det här inlägget.) Eftersom vår unge också sover hela nätterna tyckte hon att hon också skulle ha klistermärken. "Ok, du kan få klistermärken. Men. Du får dem inte för att du sover på natten, för det är inget du kan råda över själv, utan för att du pratat mycket om klistermärken och önskat dig det länge."

Så, frid och fröjd. Curlingfamiljen åkte till Frölunda torg och kittade upp med Hello Kitty-klistermärken. Nu var väl alla nöjda och glada? Nja, så fort vi kom hem drog diskussionen igång om var hon fick sätta fast dem (och inte). Vi kom överens om att hon fick klistra dem var hon ville på sina saker eller i sitt rum. Nu då? Nej, då gled vi snabbt in på nästa nivå. Var går gränsen för vad som är hennes rum och hennes saker?

– Jag får sätta dem på dörren till mitt rum. Den är i mitt rum.
– Det stämmer att dörren öppnas inåt och så sett är i ditt rum. Men dörren hör till lägenheten och om vi någon gång ska flytta så får den inte vara förstörd.

And so on. Ungefär så ser vår vardag ut. I have been given the gift of tålamodsträning.

Ps. Trots (eller tack vare) detta så tycker jag att den här åldern är hundra gånger roligare än alla tidigare. Det är helt fantastiskt att se hur mycket humör, åsikter och vilja det ryms i en så liten person. Och att få vara med när hon finslipar sin personlighet.

7 kommentarer:

  1. Tack för ett bra inlägg! Det låter jätteroligt och skitjobbigt på samma gång att ha barn i den åldern, och jag ser med skräckblandad förtjusning fram emot egna skavsår i öronen.

    SvaraRadera
  2. Skavsår, I haz them :)

    Samtidigt, som du säger, det är så jävla coolt att köttklumpen som kom ut har förvandlats till en tänkande individ som dessutom försöker outsmarta en så fort tillfälle ges.

    Jag har bra mycket mer tålamod [d.v.s. måttligt] med ungen när hon har en egen uppfattning/resonemang även om det är uppåt väggarna, jämfört med när hon får spel för bagateller och uppför sig som om hon varken kan prata eller förstå. Då har jag i princip obefintligt tålamod. Tyvärr.

    [Nyfiken fråga: tog hon ditt argument om att inte förstöra 'hennes' lägenhetsdörr...?]

    SvaraRadera
  3. Jag tycker varje ålder är den bästa åldern, hela tiden! Undra när det slutar vara så? När de flyttar hemifrån? I puberteten när de slutar lukta sådär gott? Första gången polisen ringer och har anhållit dem? Det ska bli så spännande att få veta!

    (ps, och skavsår har vi även här, fast Elsa har vart begåvad neverending vocal skills sen hon var väldigt liten så såren börjar bli förhårdnader....) (och ja, ibland när det blir alldeles för mycket säger jag "nu måste du vara tyst bara lite för jag får panik!" och håller för öronen. Det är helt enkelt mitt fel om hon blir helt knäpp. Ville bara erkänna det. )

    SvaraRadera
  4. Lisa: Du kommer ju dessutom få vara med om det två gånger, oavsett vad du tycker om det :)

    rookiemom: Å, när ungen plötsligt bara kan prata "Men Åke, du har ju hela helgen på dig"-språk är jag inte alltid Sveriges mest tålmodiga och pedagogiska morsa.

    Angående dörren: Hon accepterade det faktiskt. För stunden åtminstone. Jag antar att hon kommer förstöra den på ett eller annat sätt förr eller senare ändå.

    Lina: Ja, det har du rätt i. Fast fyraårsåldern är ändå något alldeles utöver det vanliga :)

    SvaraRadera
  5. Igår grät jag för första gången i en "självständighetssituation". Inte av skriken i affären, eller av kärringen som skällde ut mig för att min unge var som hon var, nej, tårarna sprutade när den unga kvinnan lade handen på min axel och frågade om hon kunde hjälpa mig på något sätt.

    SvaraRadera
  6. Frida: Fler såna som den unga kvinnan åt folket! Önskar att jag var bättre på att göra så.
    Ps. Blev lite blank i ögonen bara av att läsa din kommentar.

    SvaraRadera
  7. Jag tycker du verkar ha så sunda åsikter och är faktiskt intresserad av vad du tänker om klistermärksuppfostran. :)

    SvaraRadera