jag är en sprallig tjej, på snart 30 härliga jordsnurr, som har ett litet problem. Så här är det: varje gång jag har något viktigt att göra blir jag helt apatisk. Inte nog med att jag ideligen skjuter upp det viktiga, jag kan inte heller göra något mindre viktigt eftersom jag då får dåligt samvete över att jag inte prioriterar det viktigaste. Just nu har jag till exempel tänkt söka ett jättevuxet jobb, som jag eventuellt är kvalificerad för, men absolut inte har någon erfarenhet av. Sista ansökningsdag är dock inte förrän på fredag, så innan dess kan ingen räkna med att jag börjar blogga om något väsentligt igen. Eller diskar. Eller viker tvätt. Eller läser alla hundratals säkert jättespännande blogginlägg ni skrivit sedan 31 januari, då jag fick nys om den utannonserade tjänsten.
Hjälp, det här är verkligen ett jättestort problem för mig.
Med vänlig hälsning
OCD-tjej_82
Hög igenkänning. Hög.
SvaraRaderaHaha ja. Gud vete fan vad man gör dock. Hoppas du får det dock!!
SvaraRaderaVet hur det är, men inte vad man gör åt det. :/
SvaraRaderaLycka till!
Känner också igen mig. Särskilt på jobbet kan jag skjuta upp saker in absurdum om det är något jag inte vill ta tag i. Det löjligaste är att när jag väl kommer mig för att ta tag i det så visar det sig alltid vara mycket lättare och gå mycket fortare än jag trodde. Ändå blir det samma sak nästa gång.
SvaraRaderaBara gör't.
SvaraRaderaSkicka utkast för kommentarer om du vill. Jag är bättre på andras än eget cv :)
Jag har ett liknande problem, fast jag gör andra saker istället för det där viktiga. De senaste veckorna har jag t ex fått väldigt mycket att göra just när jag ska ringa till mitt jobb, så mycket att jag aldrig hinner ringa jobbet helt enkelt.
SvaraRaderaHej! Det är jag. Är det inte dags att ses snart? Jag har tyvärr slarvat bort ditt telefonnummer. Inget personligt, jag slarvade bort alla nummer. Glöm inte säkerhetskopiera när du uppdaterar din telefon. Anyway, skicka gärna ett sms. Om du vill. Annars så... Fattar jag vinken.
SvaraRaderaSagogrynet: Skönt (fast ändå inte) att jag inte är den enda.
SvaraRaderaOlga: Tack.
Familjen Toad: Tack, det anade jaginte, du som skriver så mycket och bra och ofta!
Lisa: Visst är det precis så? Och ändå lär en sig aldrig!
rookiemom: Jag bestämde mig för att strunta i att söka jobbet. Jag började skriva ansökan, men kunde inte motivera varför jag ville ha jobbet...
Fifi: Är det dags att börja jobba snart igen?
Elizabeth: Jag sms:ar på en gång.